Karin Överallt

Här om dagen damp det ned ett kuvert i brevlådan, ett kuvert med riktigt frimärke stämplat i stockholm. Jag brukar alltid kolla avsänaren på baksidan innan jag öppnar ett brev, men det fanns ingen. Intressant, tänkte jag och öppnade.

Lasse & Carina 100 år!
Varför gräva ned sig när livet börjar NU!
Kom och fira med oss!
Klädsel: party-party

Party är ju kul tänkte jag, enda nackdelen var bara att jag inte känner någon Carina och Lasse?! Kollade närmare på kuveret och såg att det var rätt adress på men det stod visst ett namn till på: Karin OCH ANDERS!! Jag känner inte någon Andres, får man gå ändå? Om jag skulle känna någon Anders, hade det varit tillräckligt? Jag hade ju faktiskt fått en inbjudan.

Mejlade och frågade, det var ju klädsel party-party. Det vill jag ju inte missa! 

Jag tycker om te, men mitt problem är att det alltid är antingen för varmt eller för kallt, det är bara en kort kort stund som jag tycker om det. Jag sitter med min kopp mellan mina båda händer, smakar på det med jämna mellanrum och lyckas í bästa fall att inte bränna tungan och väntar på att det ska bli lagom varmt så jag kan dricka det. Sitter kanske och småpratar med någon och vipps så är det lagom temperatur för att drickas och då får jag hålla koll så jag hinner dricka upp det innan det kallnar. Ju mer jag dricker ju snabbare kallnar resten.

Så är det med mitt liv oxå. Jag kan gå en hel dag och vänta på insiration och motivation att ta tag och göra saker. Det jag lyckas pressa mig att göra blir ändå inte bra för jag gör det halvhjärtat. Men sen, oftast när mörkret har fallit på, så blir jag motiverad och kan helt plötsligt känna att "å vad jag vill rensa avloppet"! Det jobbiga då är om jag har bestämt att jag ska iväg eller göra något viktigt för då finns risken att det blir som teet:

Det hinner kallna innan jag får tid...

En kö börjar med en första person och så även min blogg måste börja med ett första inlägg. Så, här är det.